Uppfödare och hanhundsägare av mastiff följer lagar och förordningar som rör avelsarbetet såsom
• Europarådets konvention till skydd för sällskapsdjur
• Djurskyddslagen med regler och förordningar
• SKK: s grundregler
• SKK: s avelspolicy
• Rasklubbens RAS-dokument med dess specifika formuleringar rörande avel med mastiff

Uppfödare och hanhundsägare av mastiff
• Samarbetar aktivt för rasen bästa
• Medverkar aktivt till att fakta kring rasen kan insamlas via hälsoundersökningar, enkät m.m.
• Uppmuntrar aktivt valpköpare att deltaga i hälsoundersökningar, enkät m.m.
• Medverkar aktivt till att bevara rasens genetiska mångfald till eftervärlden
• Arbetar aktivt till att motverka inavel och dess effekter på hundens hälsa och välbefinnande
• Använder ej för unga individer i avel
• Använder till avel endast mentalt, funktionellt och exteriört rastypiska hundar.
• Undviker matadoravel

HISTORIK
Mycket finns skrivet om mastiffernas ursprung och historia. Mycket är också omtvistat, motsägelsefullt och spekulativt. De flesta är emellertid ense om att rasens rötter finns i Asien och att hundtypen funnits i mer än fyra tusen år.

Rasens namn anses komma från ordet manetus (tämjd) och har utvecklats över matrin och mastin till mastiff. Andra namn som moloss,alan och alaunt förekommer. Alla hundraser med dessa benämningar är stora, tunga, kraftfulla och kvadratiskt byggda med ett mer eller mindre trubbigt nosparti. Dessa hundtyper användes till olika sysslor såsom vakt, skydd och jakt samt som stridshundar för kamp med lejon och björnar.

På en relief från 2200 f Kr kan man se en man som håller sin hand på en jättestor hund av mastifftyp. Det är den tidigast kända bilden av en typisk mastiff. Vidare finns på British Museum en mycket vacker vävnad i vadmal från 650 f Kr som visar en lejonjakt. Vävnaden har sin ursprungliga plats i Assibumipals palats i den assyriska staden  Nineve  (vid floden Tigris, 600-talet f Kr) och representerar mastiffer av modern typ.

Hur rasen kom till England går inte riktigt att spåra, men mest troligt är att hundarna följde med olika folkgrupper per landsväg och över haven . Eventuellt fanns redan då en inhemsk typ av mastiff i England. Dessa hundar korsades med de invandrade hundarna.

När romarna invaderade nuvarande Storbritannien (55 f Kr) fann de hundar som de kallade ”de bredmunnade hundarna från Britannien” och som var större än deras egna. Romarna blev så förtjusta i de brittiska mastifferna att en ministerpost inrättades med ansvar för att exportera dessa hundar till Rom, där de fick strida mot björnar och lejon.

I England har mastifferna under vissa tider funnits i ett stort antal. Under Edward III:s regeringstid på 1300-talet tillkom en lag om att så många mastiffer som möjligt skulle hållas i varje by i England. Chaucer, Shakespeare, Sir Walter Scott och andra berömda författare har nämnt mastiffer i sina verk. I dramat Henry V låter Shakespeare en fransk officer före slaget vid Againcourt tala om de engelska öarnas uppfödare och deras mastiffer som hade ett makalöst mod. Möjligtvis tänkte Shakespeare på den tik som räddade livet på sin husse Sir Piers Legh, då hon vaktade honom efter att han hade blivit skadad vid slaget vid Againcourt. Ett minne finns att beskåda på Lyme Hall, säte för Legh-familjen. De mastiffer som hölls där lär ha varit av samma linjer som ”Againcourt-tiken” ända fram till kriget 1914.

Under Henry VIII: s regeringstid i början av 1500-talet hade mastifferna börjat användas till björn- och tjurhetsningar. En speciell post inrättades för ”Kungliga spel mot tjurar och björnar”. Detta blev en nationalsport som utövades i många år. Den hundras som oftast användes var mastiff. Men rasen hade andra uppgifter än att användas till denna brutala sport, vilket man kan studera i konsten. Den mest berömda tavlan är av Van Dyck (1638) och visar ett av Charles I: s barn med sin favoritmastiff.

Så småningom infördes förbud mot björn- och tjurhetsningar och rasen har därefter använts som vakt- och gårdshundar.

Två mastiffer vid namn Fool och Garrant följde med Kapten Pringes skepp Endeavour på dess första resa till kolonin Amerika. En tavla finns i USA på dessa två hundar som visar dem bärande spjut i munnen och indianer som flyr bort från dem.

Vid mitten av 1800-talet, närmare bestämt 1835, började renaveln av mastiff. De av Stonehenge 1879 uppställda raskännetecknen antogs 1883, samma år grundades Old English Mastiff Club, en klubb som i mycket är sig lik än i dag.

Mastiffens utveckling i England
Mastiffens glansperiod i England i modern tid inföll mot slutet av1800-talet, då de stora mastiffklasserna av imponerande kvalitet sägs ha varit en verklig sevärdhet på många ledande utställningar.

Dåtidens uppfödare, bland vilka särskilt en överstelöjtnant Z Walker från Birmingham nämns för att ha gjort mycket för rasen, lyckades med konststycket att kombinera storlek och massa med sundhet och goda rörelser. Ett exempel är en av Mr Walkers mest berömda hundar GBCh Stensor född 1888. Han hade utmärkta rörelser och trots sina modiga 80 kg lär han ha varit  mycket duktig på häcklöpning!

Vid den här tiden hände emellertid något som på mindre än ett par årtionden skulle sopa bort nästan hela grunden för den välbyggda rastypiska mastiffen. Det gick mode i mastiffernas huvud, som enligt standarden skall vara torrt och kvadratiskt. Intresset koncentrerades nu helt till korta nosar. Allt annat blev ointressant. Rörelserna, benstommar, vinklar och pigment betydde ingenting längre. Aveln koncentrerades nästan uteslutande till några få trubbnästa individer och det dröjde inte många år förrän man kunde se resultatet av denna kortsiktiga inavel. Benstommarna blev veka och bräckliga och rasen gick tillbaka i storlek och kraftfullhet. Många uppfödare besvärade sig inte heller med att ta vara på den så väsentliga pigmenteringen i avelsarbetet, vilket ledde till slätstrukna och urblekta hundar.

Lyckligtvis hade några få uppfödare lyckats behålla huvudet kallt under dessa ödesdigra sekelskiftesår. Och med deras tidigare så ringaktade linjer som grund och motvikt till ”nossyndromets” offer, började en bit in på 1900-talet det mödosamma – men lyckosamma – rekonstrueringsarbetet.

Under 30-talet hade uppfödarna i England fått riktigt god ordning på rasen igen och hade siktet inställt på en ny storhetstid för mastifferna, när en katastrof åter drabbade hundarna. Andra världskriget bröt ut och snart blev det ont om mat i England. Livsmedel ransonerades och kött till hundar som äter dubbelt så mycket som en människa var inte att tänka på. Merparten av Englands alla mastiffer fick förr eller senare avlivas pga livsmedelsbristen.
Men några engelska mastiffer undgick kriget genom att deras ägare och uppfödare skeppade över dem till kollegor i USA. Dessa hundar skulle komma att bli rasens räddning.
Praktiskt taget alla mastiffer i England idag - och därmed även i Sverige - härstammar från en liten kärntrupp av endast nio hundar. De kallas ibland ”de nio originalen” och med dessa som grund lyckades engelska uppfödare under efterkrigsåren återskapa en ny stam av engelska mastiffer i landet.
Under de här åren förekom även inkorsning med St Bernardshunden och därför kan det även i våra dagars kullar dyka upp någon valp med mycket kraftig päls.  Dessa inofficiella korsningar må ha satt icke önskvärda spår men var sannolikt ändå en nyttig krydda i den extrema inavel som det innebar att bygga upp en stam på bara nio hundar.
Nummer ett av de nio, Sally of Coldblow,  var den enda avelsdugliga tiken i hela England efter kriget. Sally ensam är alltså den enda direkta länken tillbaka till tiden före andra världskriget.
Sally parades med Templecombe Taurus, vars bakgrund är fullständigt okänd. Taurus lär ha påträffats i London efter Blitzen, herrelös och utom någon som helst identifikation. Han registrerades av Engelska Kennelklubben som engelsk mastiff.  Men eftersom hans härstamning är helt okänd kan man fråga sig om han kanske var en ovanligt storväxt bullmastiff. De resterande åtta hundarna importerades till England från USA och Cananda och de var alla mer eller mindre nära avkommor till de hundar som exporterades från England före kriget.

RASENS ANVÄNDNINGSOMRÅDE
Mastiffen användningsområde har förändrats. Från att användas till lejon-, tjur- och björnhetsningar och senare till gårds- och vakthundar är den idag en ren sällskapshund

MASTIFFENS UTVECKLING I SVERIGE
under 1900-talet fram till 1984
Mastiffen har funnits sedan 1800-talet i Sverige, redan på den första utställningen som hölls i Stockholm 16-18 juli 1886 fanns representanter av rasen anmälda. Dessa mastiffer blev emellertid beskrivna som hundar av dålig kvalitet. Den ena var den fawn färgade Cato född 14 april 1885 i Elfbacka.. Catos far var Leo och hans mor Doris. Cato var uppfödd och ägd av von Croneborg och blev far till den första kända mastiffkullen i Sverige. Den andra mastiffen från utställningen år 1886 var Monk, fawn-färgad och född 1883. Han ägdes av F W Stoddard i Alingsås. Uppfödaren hette J Fleming och bodde i Skottland.

1951 importerade grevinnan Ann Wachtmeister Withybush Marcus och 1956 importerade Börje Falck Queen of Terrytop. Dessa två importer fick 1958 en kull valpar. En av avkommorna blev Best In Show på SKK:s utställning i Jönköping 1960.

1962 importerades Beauty of Copenore och 1963 Copenore Camelot. Dessa två fick en kull 1965 men inga avkommor gick vidare i avel.

Under 1970-talet importerades Forefoot Mr Creakle och Canonbury Historiana. 1978 fick dessa en kull där det föddes en tik. 1976 importerades Forefoot Rex Aristo och Kisumu Vicountess Viola. Ett år senare kom Nandina Zenn Rene och Cornhaye Lacer. 1978 föddes två valpkullar. I kullen efter Forefoot Mr Creakle  och Canonbury Historiana föddes en tik, My fair Lady. I den andra kullen som var efter Forefoot Rex Aristo  och  Kisumu Vicountess Viola föddes fem valpar. 1979 importerades Celerity Nice Value och Kisumu Princess Zelda. Detta år upprepades också kombinationen med Forefoot Rex Aristo och Kisumu Vicountess Viola, där 2 +2 valpar föddes.

1980 importerades Lesdon Lady Eadgyth och Farnaby Fascinating Flutter. 1981 föddes en kull om sju valpar efter Nandina Zenn Rene och Celerity Nice Value. Ännu en tik importerades från England vid namn Queensway Rose of Celerity. 1982 föddes två valpkullar. Den första var Forefoot Rex Aristo och My Fair Lady föräldrar till och fem tikar blev resultatet. Den andra kullen var efter Farnaby Fascinating Flutter och Alfie, som var efter Forefoot Rex Aristo och Kisumu Vicountess. En ny import från England detta år var Glynpedr Vimto.

1983 föddes två valpkullar, bägge fallna efter samma fader Farnaby Fascinating Flutter. Tikarna var Lesdon Lady Eadgyth resp. Alfie. 1984 importerades Glynpedr Tom Collins samt fyra kullsyskon från Irland, Esmeralda, Kudy, Opal och Pearl.

Även importer från Australien, Holland samt USA har fått betydelse i aveln.

Sedan 1984 har antalet uppfödare fortsatt att växa och rasen har idag ett tiotal uppfödare.
Intresset för rasen är på stadig uppgång och registreringssiffrorna visar en stigande trend.

NULÄGET
Populationsstruktur

Registreringar och inavel

Födda År	Antal	Inavelsprocent	Stamtavledjup
1992	16	0,2	4,5
1993	25	9,0	4,5
1994	24	1,2	3,1
1995	27	1,2	4,3
1996	38	5,2	4,5
1997	30	10,5	4,8
1998	46	1,9	3,8
1999	25	7,4	4,5
2000	37	0,9	4,2
2001	58	1,1	4,6
2002	42	4,5	4,6
Summa/medelvärde	371	3,7	4,3

Som framgår av tabellen så varierar inavelsgraden kraftigt mellan åren och ligger i genomsnitt för hela perioden för högt. Den faktiska inavelsnivån torde vara något högre då stamtavlorna i stor utsträckning är ofullständiga. Den genomsnittliga inavelsnivån bör inte överstiga 2,5 % beräknat på fem generationer.

Avelsbas (effektiv population)
Den beräknande avelsbasen (effektiva populationen) avser inte antalet faktiskt använda avelsdjur. Beräkningarna utgår i stället från den faktiska ökningen av inavelsgraden i den stam av hundar man faktiskt har. Därefter beräknar man hur stor en slumpparad population med lika antal hanar och tikar skulle behöva vara för att inavelsstegringen skulle bli densamma som i den verkliga hundstammen. Det antal man då får fram är måttet på den effektiva populationen eller avelsbasen. Den effektiva avelsbasen beskriver således hur närbesläktade de avelsdjur är som kommer till användning och vilken effekt den släktskap får på förlusten av ärftlig variation i djurstammen. Normalt räknar man med att en ras eller art befinner sig i allvarlig fara för svåra genetiska skador när avelsbasen (den effektiva populationen) underskrider nivån 50.

Dataprogrammet Lathunden, Gentica AB, medger också beräkningar av ”tillgänglig” avelsbas. Beräkningen baseras på slumpmässiga simulerade parningar för två generationer framåt i tiden. Endast de hundar som verkligen använts som avelsdjur av rasens uppfödare utgör startpunkt för beräkningarna. Vid de simulerade och slumpmässiga parningarna tillåts dock inte parning mellan helsyskon eller föräldrar och avkomma. Programmet tar i övrigt inga andra hänsyn.

Förändringar i effektiv population (avelsbas) 1992-2002

År	Kullar	Valpar	Utnyttjad Ne	Tillgänglig Ne
1992	43	137	19	34
1997	46	159	16	34
2002	61	237	49	35

1) Kullar och valpar avser totalantalet för beräknad 5-årsperiod bakåt från angivet år.
2) Ne = effektiv population (avelsbas)

Som framgår av tabellen låg den effektiva populationen (avelsbasen) 1992 under den kritiskt låga nivå där det är stora risker för allvarliga genförluster i den svenska stammen. Den tillgängliga avelsbasen var dock något större, men fortfarande alltid för låg för ett långsiktigt hållbart avelsarbete. I slutet av perioden hade den utnyttjade avelsbasen stigit avsevärt även om den fortfarande är alltför låg. Breddningen av avelsbasen har åstadkommits genom importer och inte genom ett effektivare utnyttjande av de hundar som finns i landet. Siffrorna för tillgänglig avelsbas visar också att hur man än planerar så är den svenska stammen beroende av fortlöpande importer om inavelsskador skall kunna undvikas

Exteriör och mentalitet
Standarden föreskriver en stor, massiv, kraftig, rektangulär och välbyggd hund. Den förenar pampighet och mod. Kroppen ska vara massiv, bred, djup, lång, kraftfullt byggd och vila på ben som sitter i ”fyra hörn”. Storlek är ett väsenligt önskemål om den är förenad med kvalitet. Höjd och massa är viktigt, under förutsättning att kombinationerna är proportionerliga. Huvudet är en viktig del på hunden. Det ska vara brett mellan öronen, pannan ska vara flat, men rynkas då hunden är uppmärksam, stopet ska vara väl markerat. Nospartiet ska vara kort, brett under ögonen och nästan jämnbrett fram till nosspetsen, som ska vara trubbig och tvärt avhuggen så att den bildar en rät linje med ansiktets förlängda överlinje, med kraftigt djup från nosspets till underkäken. Rasen huvud ska, sett från alla vinklar, vara kvadratiskt, nosen och skallen fyrkantliga.

Statistik gjord från SMK:s specialutställningar från 1999 - 2002

Temperament
Mastiffens temperament ska vara lugnt, den ska ha ett jämnt humör, ska ej visa rädsla eller skygghet.

Hälsa
Mastiffen har under de senaste åren ökat i population. Många nya uppfödare börjar med rasen och därför är det viktigt att utveckla en avelsstrategi som utgör riktlinjer för såväl uppfödare som hanhundsägare.

Analys
Från hälsoenkät och försäkringsstatistik har vi gjort följande analys.
• Allmänstillståndet var mycket gott på rasen.
• Låg sjukdomsfrekvens av allergi
• Låg sjukdomsfrekvens av tumörsjukdomar.

Problemen i rasen handlar i första hand om
• Förhållandevis mycket öronproblem.
• Förhållandevis mycket ögonproblem.
• Hög andel av förlossningskomplikationer
• Förhållandevis mycket ledproblem såsom korsband, höftledsdysplasi & armbågsdysplasi
• Hög andel av avkommorna HD och AD-röntgas ej
• Magsäckomvridningar.
• Hudproblem

FRAMTIDEN
Svenska Mastiffklubben har gjort följande prioriteringar
 
HÄLSA

Ögon
I hälsoenkäten och försäkringsstatistik har framkommit att andelen mastiffer har förhållandevis mycket ögonproblem såsom entropion, ektropion och andra ögonlockssjukdomar.
Svenska Mastiffklubben rekommenderar att uppfödare förhör sig om ögonproblem på tilltänkta täckhundar, för att inte dubbla problemet.

Öron
I hälsoenkäten och försäkringsstatistik har framkommit att andelen mastiffer har förhållandevis mycket öronproblem såsom återkommande öroninflammationer, klåda och irritationer.
Svenska Mastiffklubben rekommenderar att uppfödare förhör sig om öronproblem på tilltänkta täckhundar för att inte dubbla problemet.

Förlossningsproblem
I hälsoenkäten och försäkringsstatistik har framkommit att andelen kejsarsnitt på mastiff är relativ hög. Svenska Mastiffklubben kommer att fortsätta utreda problemet genom enkäter och information till uppfödare.

Höftledsdysplasi
I hälsoenkäten har framkommit att andelen HD-röntgade mastiffer är förhållandevis låg.
Enligt genetiker Per-Erik Sundgrens analys finns 260 noteringar i veterinärregistret för hundar födda i perioden 1992 – 2002. Totalt har 140 hundar HD-röntgats. Av dessa har 47 eller 34 % någon grad av anmärkning på höftlederna. Höftledsproblem är därmed ett allvarligt hälsoproblem i rasen.
Svenska Mastiffklubben föreslår en höjning av andelen HD-röntgade hundar på en 5-årsperiod till 70 %. Uppfödarna skall informera sina valpköpare att HD-röntga sina hundar vid 18 månaders ålder.
Svenska Mastiffklubben rekommenderar att hundar som skall gå i avel skall vara HD-röntgade innan parning sker, då en officiell avläsning av HD inte kan ske före 18 månaders ålder.
Svenska Mastiffklubben rekommenderar att hundar med D & E på höftlederna skall inte gå i avel.

Armbågsdysplasi
I hälsoenkäten har framkommit att andelen AD-röntgade mastiffer är förhållandevis låg
Enligt genetiker Per-Erik Sundgrens analys är totalt 109 hundar AD-röntgade, av dem har 39 eller 36 %, någon grad av anmärkning på armbågarna. Atrosen måste anses utgöra ett allvarligt hälsoproblem i rasen.
Svenska Mastiffklubben föreslår en höjning av andelen AD-röntgade hundar på en 5-årsperiod till 70 %. Uppfödarna skall informera sina valpköpare att AD-röntga sina hundar vid 18 månaders ålder. Svenska Mastiffklubben rekommenderar att hundar som skall gå i avel skall vara AD-röntgade innan parning sker. Uppfödare förhör sig om AD-status på tilltänkt hanhund för att ej dubbla problemet.

Knäledsproblem
I hälsoenkäten och i försäkringsstatiskt har framkommit att mastiffen har kors- och ledbandsproblem.
Svenska Mastiffklubben rekommenderar att föräldradjuren skall röntga sina knäleder innan parning samt att uppfödare förhör sig om knäledsstatus på tilltänkt hanhund, för att inte dubbla problemet.

AVELSTRUKTUR
För att förhindra inavelsdepression och för att bevara den genetiska mångfalden rekommenderar Svenska Mastiffklubben följande:

Hanhundsanvändning
• En avelshane bör inte under sin livstid få fler avkommor än 25 % av en årsproduktion vilket för närvarande motsvarar ca 20 valpar. (Maximivärde)

• Vid avelsdebuten bör en hane inte tillåtas att producera fler än 3 – 4 kullar i följd. Därefter bör vidare avel vänta till dess att avkomman är minst 2 år, innan hanen går i fortsatt avel. Det ger ökade möjligheter att styra avelsresultaten i önskad riktning och är en säkerhetsåtgärd mot eventuellt uppdykande men sent debuterande genetiska defekter eller ärftligt betingande sjukdomar.

• Det åligger hanhundsägaren att hålla sig informerad om hälsotillståndet hos hanens avkommor. Detta för att kunna ge korrekt information till intresserade tikägare.

• En avelshane bör göra en relativt sen avelsdebut så att den hunnit växa upp och genomgått en fullständig hälsokontroll.

Inavelsnivå
• Inavelsgraden för varje kull skall vara känd inför varje planerad parning

• Inavelskoefficienten bör vara högst 6.25 %, men helst betydligt lägre.

• Om den totala inavelsnivån skall kunna hållas under kontroll är det viktigt att enskilda uppfödare inte kraftigt överskrider de nivåer som är önskvärda för rasen i helhet.

• För att bibehålla den genetiska variationen bör uppfödare undvika att upprepa redan gjorda kombinationer.

• För att breda avelsbasen på rasen rekommenderar Svenska Mastiffklubben att uppfödarna skall importera sperma, åka utomlands för att para sina tikar, låna avelshanar från andra länder.

Debutålder i avel
Enligt genetiker Per-Erik Sundgrens analys över mastiffaveln åren 1992-2002 framgår att hanarnas debutålder i avel är i snitt nära 3 år. Samtidigt finns det dock enstaka hanar som debuterat i avel vid mycket låg ålder (1år). Bara 30 av de använda hanarna var HD-röntgade. Av dem hade 6 anmärkning på höftlederna. 20 av de använda hanhundarna hade röntgenresultat för artros och av dem hade inte mindre än 8 anmärkning. Enligt genetisk expertis är det av stor vikt att öka generationsintervallen för att bättra kunna förhindra/begränsa genetiskt betingade defekter och sjukdomar. Mastiffen är en ras som utvecklas långsamt och mognar sent samt ej kan HD - AD röntgas förrän vid 18 månaders ålder för att få en officiell avläsning, vilket är argumentet för att vänta med avelsdebut till dess hunden uppnått vuxen ålder.

Det fortsatta arbetet
RAS-dokument skall vara ett levande dokument, som Svenska Mastiffklubben successivt utvärderar. Valphänvisare är nyckelpersoner vad det gäller information och kunskap om rasen. De bör vara personer med mycket god kännedom och intresse för rasen samt om alla delar i RAS-dokumentet.

Arbetet med RAS-dokumentet kommer att fortskrida och redovisas för medlemmarna enligt följande:
• Årliga utvärderingar av RAS presenteras
• Hälsoenkät skickas ut vart 3: e, sänds åter till avelskommittén och redovisas därefter i MastiffBladet.
• Inhämtade av information från försäkringsbolagen utförs vart 3: e år och redovisas därefter i MastiffBladet.
• Inavelsgraden för varje registrerad kull publiceras 1 gång per år i MastiffBladet
• Vart 3.e år göra en uppföljning av hur många hundar som röntgats för HD & AD
• HD-röntgade hundar publiceras i MastiffBladet
• AD-röntgade hundar publiceras i MastiffBladet
• Svenska Mastiffklubben skall hålla uppfödarkonferens minst vart 5 år.

Faktaunderlaget för avelsstrategin är:
Hälsoenkät tillställd ägare till mastiffer födda 1995 – 2003
Försäkringsstatisk från Svelands, Folksam och If
Avelsanalys för mastiff utförd av Per-Erik Sundgren, Genetica
Uppfödarträff –02 med föreläsare Märta Ericson och Per-Erik Sundgren
Avelskommittén redovisade på årsmötet 2004 om RAS
RAS-publicerat i MastiffBladet nr 4-2004 samt
på klubbens hemsida www.svenska.mastiff.just.nu
Historiken skriven av Harrieth Sandberg, publicerad i SSD-Bladet 1994
Mastiffen utveckling i England skriven av Kristina Lundberg, publicerad i SSD-Bladet 1994
Mastiffens utveckling i Sverige från 1900-talet tom 1984 skriven av Kåre Konradsen samt från SKK arkiv.
Exteriörstatistiken gjord av Annelie Pettersson.
HD & AD-statistik framtagen från SKK:s veterinärregister gjord av Harrieth Sandberg